Kroppsvikten och dess psykologi

Synen på övervikt och överviktigas självförebråelser.

Övervikt och fetma betraktas av många som en missklädsam avvikelse från normen och orsakad av ett brott mot sund och rationell livsstil. På senare år har emellertid fetma alltmer fått status som sjukdom och Världshälsoorganisationen (WHO) har skrivit alarmerande rapporter där fetma utgör ett större hot än undernäring – och då är många av jordens fattigare länder medräknade.

Fördomsfull syn på övervikt

Övervikt har traditionellt varit utmålat som ett lyte där den överviktiges fysionomi anses självförvållad. När det gäller orsaker till övervikt finns en av fördomar präglad attityd där övervikten ses som resultatet av för stort matintag parat med lathet. Normalt brukar fördomar vara överrepresenterade i lågutbildade grupper, men i detta fall är fördomarna utbredda även i andra grupper. Övervikt har också visat sig vara den mest betydande diskrimineringspunkten vid anställningsintervjuer.

Svårigheten att fastställa vad som är självförvållat och vad som har biokemiska orsaker försvårar en definition av fetma som sjukdom. Att fetman inte upplevs som sjuklig medför att den oftare blir föremål för skämt då själva överviktssituationen inte tas på samma allvar som en sjukdom. Även när sjukdomsbilden finns med blir fetma sällan jämställt med andra sjukdomar då den överviktiga inte enbart anses som drabbad utan också ”medskyldig”.

När den överviktiga tillerkänns huvudansvaret för sin fysionomi blir det i högre grad accepterat att vara nedlåtande mot överviktiga personer. I essän ”Det feta hotet” skriver författaren Göran Greider: ”Att tanklöst skämta om fetma eller uppröras över att en fet person tar upp hela sätet på bussen kan åtminstone principiellt jämställas med att någon blir förbannad på eller föraktar en rullstolsbunden eller en synskadad”.

Dagens samhälle är på många sätt genompräglat av en ytlig människosyn. I medier och bokutgivning har träning och kost stort utrymme där den gemensamma nämnaren ofta är att hålla sig i trim och äta fettsnål mat. En del av hälsotrenderna kan utan tvekan upplevas som upphaussade. I en tidningskrönika raljerar Ulf Eriksson över en tilltagande ”fetmaskräck” som leder till att ”folk måste disciplineras så att dessa störningar i samhällskroppen upphör”. Han framhåller att hälsoidealen får företräde på bekostnad av annat befrämjande för den mänskliga naturen: ”till våra många egenheter hör önskan att berusa sig och njuta av vällust och av alternativa föreställningsvärldar”.

Samtidigt som stigmatiseringen av övervikt är utbredd har forskningen påvisat att fetma inte nödvändigtvis är en produkt av en livsstil allena. Vilken mat vi äter och hur mycket vi rör på oss är viktiga faktorer för vad vågen visar, men därutöver finns faktorer som vi inte själva har möjlighet att påverka.

Genuppsättningens påverkan på matintag och vikt

Forskning har kommit fram till att genuppsättningen markant kan påverka hur mycket vi äter. Hormonet leptin har som uppgift att reglera aptiten, men hos personer med låga leptinnivåer infinner sig inte samma mättnadssignaler som hos andra personer.

I takt med att forskningsrapporter knyter samband mellan genetiska och hormonella orsaker till fetma introduceras nya metoder för viktminskning. Det handlar inte minst om läkemedel: dels läkemedel som dämpar aptiten genom att ”lura” nervsystemet i hjärnan, dels läkemedel som reducerar fettupptaget genom att mindre av fettet bryts ner i kroppen och mer försvinner ut från systemet med avföringen.

Övervikt och självförebråelser

Övervikt alstrar lätt självförebråelser och de är ofta produkten av jämförelser. När personer med "perfekta utseenden" vid upprepade tillfällen visas i mediekanaler skapas ett tryck att ta efter det uppvisade "idealet". Att detta delvis är ett modernt dilemma återspeglas i alltmer frekventa rapporter om ätstörningar och nya termer som ortorexi som beskriver drastiska tillvägagångssätt gällande matvanor.

Det kan också handla om en kultur vars budskap är att individen själv är ansvarig för sin vikt. Då kan övervikt upplevas som ett misslyckande och avspeglingen från omgivningens mönsterbilder skapar dåligt samvete.

Källor

• Greider, Göran, Ordfront magasin 7-8 1999, ”Det feta hotet”
• Eriksson, Ulf, Göteborgs-Posten 2006-10-10, ”Dags att nyansera propagandan”
• Kenny, Paul J., Scientific American Sept 2013, ”The Food Addiction"

Artikel publicerad: 2015.10.17, uppdaterad version: 2023.10.03
Författare: Oskar Strandberg

Tillbaka till toppen av sidan | Alla artiklar