Intelligens: hur vi mäter och definierar den

Samband mellan mental förmåga och IQ samt olika intelligensområden.

Intelligensen sågs under lång tid som huvudsakligen bestämd av arv. På senare tid har vikten av miljö framhävts, inklusive hur miljö- och arvsfaktorer kan samspela och det att våra anlag kan gynnas av miljön.

Intelligens som något mätbart

Psykometri kallas tester av mental förmåga, men frågan är om intelligens är mätbart och i så fall hur den bäst mäts.

De första intelligenstesterna gjordes av Alfred Binet runt år 1900, först för barn och några år senare även för vuxna. Sedan dess har många intelligenstester utvecklats och idag associerar vi mätning av intelligens främst med det så kallade IQ-testet.

IQ-testet utgår från intelligenskvoter där normalvärdet är 100. Ett resultat som understiger 100 anses indikera under ”normalintelligens” och omvänt med resultat högre än 100.

Sambandet mellan IQ och intelligens och kritik mot intelligenstester

Det är oriktigt att se IQ som identiskt med en persons intelligens. De flesta är överens om att det ger en sorts uppskattning, men när det gäller i vilken grad går meningarna isär.

Flera invändningar har framförts mot IQ-test och liknande tester som en kvalitativ mätning av intelligensen. Framför allt menar många att intelligenstest av dessa slag är för snäva och bara mäter en del av intelligensen. En del av kritiken riktar sig mot deras benägenhet att vara kulturbetingade och därför gynnar eller missgynnar människors testvärden beroende var de är hemmahörande i världen (om man skulle använda IQ-tester som kriterium är japanska barn de smartaste i världen; deras genomsnitt på IQ-tester är så pass högt som 111).

En av de mer uppmärksammade kritikerna var Robert Sternberg som hävdade att det var vanligt att intelligenta personer fick dåliga resultat på intelligenstester på grund av anledningar som låg motivation, låg uthållighet, lågt självförtroende eller för högt självförtroende. Sternberg var avvisande till inställningen att utvinna kvantitativa testresultat. Enligt hans synsätt kan de inte tillräckligt väl återspegla begåvning hos vissa personer och sådana begåvade personer underpresterar därför av olika skäl på traditionella tester som mäter intelligens.

Sedan de tidiga testerna av intelligens har ytterligare tester utvecklats vilka är indelade i fler delmoment och därför innefattar fler områden, sådant som verbala förmågor och andra faktorer som förutsatts höra ihop med intelligensen. Nämnas kan också de två kompletterande begrepp som Charles Spearman införde: g-faktor för generell intelligens och s-faktor för specifik intelligens.

Generell intelligens används också om observationen som Spearman gjorde att den som uppvisade goda resultat på ett kognitivt område ofta var bra också på andra. Detta bestred uppfattningen om att intelligensen är utspridd och att den som är bra på språk troligtvis är mindre bra på exempelvis matematik.

Ett än senare tillskott på området är emotionell intelligens (se mer nedan), vilket är ett exempel på begrepp som gjort synen på intelligens mer mångfasetterad och därför svårare att mäta och definiera.

Hur intelligens definierats under olika tidsperioder

Psykologen Louis Leon Thurstones (1887–1955) intelligensteori blev viktig under en lång period i mitten av 1900-talet och gick i riktning mot en mer mångfaldig syn på intelligensen. Thurstone betraktade intelligensen som bestående av flera faktorer som verkade åtskilda. Bland faktorerna fanns logiskt tänkande, beräkning av tal, perceptuell förmåga, spatial förmåga, verbal förståelse och förmåga.

En annan psykolog som gett bidrag till områdets teoribildning är J.P. Guilford (1897–1987) genom att dela upp intelligensen i logiskt och kreativt tänkande samt konvergent och divergent tänkande.

Redan nämnde Robert Sternberg (f. 1949) presenterade ett sätt att dela in intelligens som kallas triarkisk intelligensteori och består av tre delar:

1. Analytisk intelligens – den komponentiella delen som består av analys av problem och metoder att lösa dem, förmåga att hantera och samla information i korttidsminnet och att lagra och återkalla information från långtidsminnet. 
2. Kreativ intelligens – den erfarenhetsmässiga delen som inbegriper att se samband och mönster samt förmåga att anpassa sig till nya situationer.
3. Praktisk intelligens – den kontextuella delen som handlar om att förstå och hantera uppgifter som uppstår i vardagen och att relatera till den omgivande miljön samt hur man bearbetar livssituationer.

Ett annat centralt namn inom detta forskningsområde är Howard Gardner (f. 1943), som framfört teorin om multipel intelligens. Den koncentrerar sig kring personers anpassningsförmågor och förmågor att uppnå framgång inom olika områden, som inte behöver vara inom vetenskap utan kan vara sport eller kriminalitet.

De sju områden av intelligens som enligt Gardner ingår i multipel intelligens:

1. Lingvistisk
2. Matematisk
3. Visuell-spatial
4. Musikalisk
5. Kroppslig-kinestetisk
6. Interpersonell (förmåga att förstå andra)
7. Intrapersonell (förmåga att förstå sig själv).

Under 1990-talets blev EQ, eller emotionell intelligens, i ropet efter att Daniel Goleman (f. 1946) introducerat begreppet 1995. Idén med EQ är att de traditionella intelligensfaktorerna missat att ta med vår förmåga att hantera känslor och insikter kring sociala situationer.

Goleman har sammanfattat EQ i fem faktorer:

1. Empatisk förmåga.
2. Kontroll av negativa emotioner.
3. Kompetens i relationer till andra.
4. Inre motivation (att kunna bortse från kortsiktiga belöningar för att nå långsiktiga mål).
5. Självinsikt.

Goleman menade att hans faktorer var ett bättre mått på vad som skapade framgång i livet (att intelligens i sig måste ha samband med framgång i livet är dock ingen självklarhet även om vissa intelligenstester förvisso är framtagna delvis i detta syfte). EQ har kritiserats på en del punkter, bland annat för svårigheten att mäta det.

Hur intelligensen utvecklas under livet

Att intelligens utvecklas över tid har sedan länge varit allmänt accepterat och kunde konstateras av Binets IQ-test. Att en vuxen person i normalfallet är mer intelligent än ett barn anses idag som en självklarhet. Fast vad som skiftat i vår syn på intelligensen är på vilket sätt den utvecklas under livets gång. Uppfattningen under början av 1900-talet att den mentala förmågan utvecklas i jämn fart från födseln till vuxen ålder har ändrats. Vi anser idag att intelligensen utvecklas oregelbundet.

Vuxna har ibland en förmåga att tillskriva mängden erfarenheter som en intäkt för intelligens. Men kanske är mognad ett bättre ord än visdom för samlade erfarenheter. Om man jämför tillvaron hos en människa i sena tonåren med en i medelåldern är det den senare som har gjort flest erfarenheter, men det är vanligtvis tonåringen som kommer i tätare kontakt med kunskapsinhämtning. Det är i normalfallet dessutom så att tonåringen har ett mer skiftande umgänge och oftare tar del av nya intryck. Betraktat från miljöpåverkans perspektiv går det att generalisera något och tillskriva ungdomen dynamiska miljöer och vuxna statiska.

Något som även spelar in är minnet (se vidare artikeln Minnet och hur det fungerar). Det semantiska minnet är ofta intakt längre än det episodiska och kan vara så ända upp till 70 års ålder. Här handlar det en del om ackumulerad information, och den som levt länge har haft mycket tid på sig att insamla kunskaper.

När det gäller det semantiska minnet som till viss del kan liknas med kognitiv förmåga i fråga om bland annat kunskaper ”peakar” vi intellektuellt enligt Betula-studien i en ålder av nära 60 år. Med intellektuellt avses här prestationer med det semantiska minnet som måttstock.

Annan forskning pekar på att den flytande intelligensen (förmågan att förstå tidigare okända abstrakta problem) avtar under en vuxen persons liv medan den kristalliserade intelligensen (förmågan att använda kunskap, språk och erfarenheter) länge ökar.

Hur intelligensen utvecklas mellan generationer

Vi är troligen smartare än våra förfäder. Att varje generation i genomsnitt presterar bättre än den föregående på IQ-tester upptäcktes av statsvetaren James R. Flynn och sedan dess har fenomenet kallats Flynneffekten.

Detta går förstås inte att mäta i exakta termer, men IQ-tester modifieras genom att normalvärdet (100) flyttas fram tre punkter per decennium. Om din morfar fick 100 poäng på ett IQ-test för 30 år sedan medan du fick 95 förra året kan du alltså kalla dig smartare – det vill säga om man tillskriver IQ-tester tillförlitlighet.

Exakt vilka faktorer som ligger bakom är inte helt klarlagda, men antagligen har det att göra med större ansamlingar av tillgänglig information, högre förekomst av abstrakta symboler i tillvaron, bättre näringstillförsel, föräldrar som ägnar mer tid med barnen bland annat på grund av att de skaffar färre barn, bättre förutsättningar till att ägna sig åt intellektuella ändamål. Vad som dock fördunklar orsakssammanhanget är att de som växte upp i välutvecklade länder under mitten av 1900-talet inte skiljde sig nämnvärt på flera plan från de som växte upp på slutet av 1900-talet. Än mindre bör skillnaderna vara om man jämför dagens generation med den föregående och det har också misstänkliggjorts att Flynneffekten började plana ut under 1990-talet. Ibland har det i stället ordats om en tillbakagång med ökade utsläpp av kvicksilver som förmodad huvudorsak.

Arv och miljö

Att skilja ut samband som beroende av arv eller miljö är alltid komplicerat och det går heller inte med exakthet säga hur stor del av intelligensen som bestäms av dessa respektive faktorer. Det brukar uppges att intelligensen kan förklaras av gener till mellan 30 och 80 procent, vilket alltså innebär en mycket ungefärlig andel.

Gör tekniken oss smartare?

En omdiskuterad fråga inom hjärnforskningen är ifall internet gjort oss smartare eller dummare. När televisionens introducerats dröjde det inte länge förrän kritiska röster höjdes mot dess skadeverkningar på det kognitiva planet - "dumburken" säger det mesta om hur en del såg på det nya bildmediet. Internet har medfört liknande diskussioner och det råder delade meningar om hur användandet påverkar våra kognitiva förmågor.

Det handlar inte bara om innehållet på internet utan om internet som ett medium. Internet har inte bara en effekt på oss medan vi använder det utan våra användarvanor påverkar våra hjärnor såsom vår koncentrationsförmåga. Nya beteenden som multitasking har fått ett vidare genomslag genom hur vi använder internet. En av de böcker som på bredden och djupet undersöker hur internet påverkar oss kognitivt är The Shallows: What Internet is Doing To Our Brain. Även om boken har några år på nacken och författaren Nicholas Carr drivs av en väl kritisk syn på den nya teknikens konsekvenser är flera av dess grundfrågor fortfarande aktuella.

Carr menar att medan internet förvisso kan öka vår kognitiva förmåga på vissa områden försämras vår förmåga till djupt och kreativt tänkande. Att utröna ifall internet har gjort oss smartare är förmodligen omöjligt att besvara, dels för att det numera är svårt att samla stora försöksgrupper som inte har kommit i kontakt med den nya tekniken, dels för att ett IQ-test knappast skulle gett ett fullständigt svar. Detta lär dock inte hindra att både argument för och mot kommer fortsätta att föras fram.

Är vi frånsprungna av datorerna?

Den mänskliga hjärnan jämförs ofta med en dator Det är vida känt att datorernas räknakapacitet ökat i hög takt under flera decennier medan den vår hjärna utvecklas i en helt annan takt. Det går dock inte fullt ut att göra jämförelser mellan en hjärna och en dator. Medan en dator kan göra en stor beräkning mycket snabbare än hjärnan kan hjärncellernas synapser däremot utföra parallella tankeoperation långt bortom en dators förmåga.

Var i hjärnan sitter intelligensen?

Rubrikens frågeställning är som du kanske misstänker inadekvat. Forskningen har sedan länge kunnat konstatera att intelligensen inte har en specifik plats i hjärnan utan är fördelad mellan olika regioner genom ett mycket invecklat samspel. Det är vanligt att tilldela vänster och höger olika kognitiva förmågor och fastän det finns en viss sanning i detta betonar den moderna kunskapen om intelligens komplexiteten och plasticiteten hos hjärnan.

Källor

• Karlsson, Lars (2012), Psykologins grunder (5e uppl.)
• Egidius, Henry (2001), Tio teman i psykologins historia
• Nyberg, Lars; Nilsson, Lars-Göran och Letmark, Peter (2016), Det åldrande minnet
• Norberg, Johan (2012), Hjärnrevolutionen
• Carr, Nicholas (2010), The Shallows: What Internet is Doing To Our Brain

Artikel publicerad: 2024.10.06
Författare: Oskar Strandberg

Tillbaka till toppen av sidan | Alla artiklar