Dysmorfofobi och dysmorfoparanoia

När utseendefixering går till överdrift och blir ett handikapp.

Dysmorfofobi innebär en fixering kring att något är fel med det egna utseendet. Det rör sig dock snarare om inbillningar än något grundat i verkliga förhållanden. Den falska föreställningen kan leda till psykiska olustkänslor och påverka det dagliga livet då den drabbade på grund av otrivsel ibland undviker sociala situationer.

Fixeringen kretsar ofta kring en detalj i utseendet, oftast i ansiktet men kan även gälla något hos övriga fysionomin. Typiska tecken på dysmorfofobi är försök att dölja den inbillade defekten med smink eller annat. Vanligt är också att personer i omgivningen utfrågas av den drabbade om sitt utseende då denne söker få lugnande besked om det inte är något fel. Fast sådana besked brukar inte vara tillräckliga för att fixeringen ska släppa.

Upptagenheten med utseendet hos personer med dysmorfofobi kan vara livslånga och påverka deras liv genomgående, särskilt om det övergår till dysmorfoparanoia som är en avart av fenomenet med än svårare fixering. I vissa fall kan personen välja skönhetsoperationer och annan plastkirurgi för att ”åtgärda” den inbillade defekten. Inte sällan kommer personen ”upptäcka” en annan defekt i stället som blir det nya föremålet för fixering och missnöje.

Dysmorfoparanoia

Dysmorfoparanoia är ett ord som beskriver ett utseendekomplex som gått över i sjuklig fixering. Man föreställer sig att andra inte vill ha med en att göra på grund av defekter i det egna utseendet. Fast egentligen handlar det inte om ett vanställt ansikte utan självosäkerhet.

Det är knappast en slump att ett ord som beskriver ett fenomen som försvagar självförtroendet har -paranoia som slutled. Alltså en överdriven misstänksamhet kring andras negativa intryck om oss och i detta fallet för något som rör vårt yttre.

Behandling

Dysmorfofobi och dysmorfoparanoia är svårbehandlade tillstånd. Om det alls sker en behandling finns liknande inslag som vid andra fobier där det centrala är att den drabbade konfronteras med sin fobi. Detta kan inkludera att den drabbade får träffa andra utan att vara sminkad. Det kan också ingå försök att förmå personen att ägna mindre fokus på sig själv. Detta kan inkludera att personen inte får se sig själv i spegeln, något personer med dysmorfofobi tenderar att göra i en överdriven frekvens.

Utseendefixeringen upphör sällan vid behandling, men graden av beteenden som kretsar kring dysmorfofobin kan minska.

Källor

• Psykiatri (red. Herlofson, Jörgen) (2016) Bejerot, Susanne

Artikel publicerad: 2024.04.05
Författare: Psykologisktvetande.se