Vår tvekan att ta kontakt med andra

Varför inte nya relationer uppstår i den takt som de borde.

Dysmorfoparanoia är ett ord som beskriver ett utseendekomplex som kan gå över i sjuklig fixering och leda till kontaktsvårigheter. Man föreställer sig att andra inte vill ha med en att göra på grund av defekter i det egna utseendet. Fast vad det egentligen handlar om är inte ett vanställt ansikte utan självosäkerhet.

Det är knappast en slump att ett ord som beskriver ett fenomen som försvagar självförtroendet har ett slutled som är -paranoia. Alltså en överdriven misstänksamhet kring andras negativa intryck om oss och i detta fallet för något som rör vårt yttre.

Vi tenderar ha en snedvriden syn på våra chanser att göra positivt intryck hos de vi är intresserade av i erotisk bemärkelse: vi uppskattar inte sällan våra chanser som sämre än vad dem verkligen är. Alla har inte en släng av dysmorfoparanoia, men många har ett självförtroende som är förenat med en oproportionell pessimism.

Varför relationer uteblir

Den största anledningen till att relationer uteblir beror i själva verket inte på något i ens yttre utan snarare i en kritisk inställning till sig själv. De flesta vill träffa nya människor inklusive nya partners och det gör att det knappast saknas efterfrågan på området, vilket borde göra chansen till intima varaktiga relationer. Men i stället råder det underskott på situationer i vilka vi kan få tillfredsställa vår längtan efter förening med en motpart – vi tvekar för det mesta i stället för att approchera att ta reda på om det finns ett ömsesidigt intresse.

En marknadsanalytiker hade kunnat säga att det finns goda möjligheter att expandera på kärleksmarknaden. Men de flesta av oss slår inte till utan avstår att expandera i den berömda tveksamheten som utgår från rädslan att göra bort sig. Att överexpandera är den stora bävan på kärleksmarknaden.

Många om dem som inte har en fast förbindelse livnär varje dag längtansfullt idén om ett nytt möte. En del är kräsnare än andra, men de flesta har en realistisk syn på saken. Längtan och saknaden gör att vi helt enkelt inte har råd att vara för kräsna.

Men ändå sker det alltså inte lika ofta som det borde att presumtiva parter ser till att realisera sina intressen i varandra. Vi väntar på en omkastning i tillvaron ska ske medan många av oss gör något (som att oförhappandes mitt på dagen gå fram och prata med någon som gör intryck på oss) för att få Amor att titta och vårt håll och kanske avlossa en av sina pilar.

För en del är det riktigt illa: det måste nästan till ett mirakel för att den gråa vardagen ska förbytas i rött. För dessa går dagarna en efter en medan längtans uppfyllelse blir alltmer avlägsen.

Artikel publicerad: 2023.06.20
Författare: Psykologisktvetande.se